Att trivas
Jag har alltid prioriterat att Viggi ska ha det bästa som finns och att hon ska trivas med livet och ha en bra miljö. På stallet där vi står nu så har hon det, hon har ett fönster att kolla ut i, hon har en jättestor hage, hon har bästa hagkompisar och ett fint ridhus att ridas i med okej ridvägar runtomkring. Sedan finns det ingen uteridbanan vilket jag saknat mycket den sista tiden, men man kan inte få allt så man får välja vad det är som är viktigt för en själv och hästen.
Dock är det ju just det att jag måste se vad som är viktigt för mig också, vad som gör att jag själv trivs i ett stall. Och den största delen är ju att jag vet att skrutten trivs, men också att jag älskar att hänga i stallet och prata med stallpolarna och skoja och så vidare. Att jag under hela hösten försökt tränga undan känslan av att vara ovälkommen av ägaren, att jag håller inne på helt normala frågor för att inte uppfattas som jobbig, att jag alltid försöker vända mig ut och in för att allt ska vara perfekt för att då blir man förhoppningsvis inte pikad om något eller får en nedlåtande kommentar och att jag kan andas ut när denne lämnar gården för då är allt underbart och lekande lätt. Att en endaste person kan få en att vilja ta sitt pick och pack och dra trots att allt annant och alla andra är supertrevliga och bra på alla sätt är ju egentligen helt sjukt. Men det visar ju bara på hur mycket en person faktiskt kan ställa till med om den vill...
Jag har alltid sett mig, och ser mig fortfarande, som en glad och hjälpsam tjej. Jag ställer alltid upp när jag kan oavsett när det är, jag tar väl hand om min häst och jag sköter mig och mina uppgifter. När man då känner att detta inte räcker, att det ändå inte går att bli uppskattad och att allt man gör ändå på något sjukt sätt vänds emot en, när saker som inte är eller borde vara ett problem görs till ett jätteproblem, nej då är det ju något som inte är okej...
Eftersom problemet upplevs av fler än mig så känner jag ju lite tröst i det, att det nog kanske inte är mig det är fel på ändå eftersom jag aldrig upplevt något liknande på något ställe innan. Och att tidigare personer föklarat samma problem visar ju på att – nej det blir inte bättre!
Så därför har jag och Linsan faktiskt bestämt oss för att säga upp boxplatsen och flytta djuren till ett stall där känslan förhoppningsvis är bättre. Två månader sedan bär det av helt enkelt, 1 juni, och det känns verkligen som att en sten lättat från mitt hjärta nu. Det är så otroligt skönt också att vi flyttar tillsammans, så vi har varandra och hästarna också!
Jag prioriterar Viggi först alla dagar i veckan, men någonstans är det ju så att jag spenderar större delen av min fritid i stallet och då måste jag känna att jag är välkommen, uppskattad och känner att jag vill spendera tid där. Att anläggningen nu är det jag vill ha i ett stall väger ju inte upp tillräckligt längre, bägaren rann över, och det finns andra ställen som har andra bra fördelar också. Och stora hagar, bra ridvägar och hästkompis är något jag faktiskt kan ge min häst på andra ställen. Det handlar om vad man väljer att prioritera och idag valde jag att prioritera mig för att jag ska kunna och vilja prioritera min skrutt!
