We flow like the river...

Nej vi flyter inte direkt som floden och inget är effortless.
 
Varning: Detta är ett deppinlägg, läs på egen risk / hängiven bitterf****a.
 
Kan ju börja med att Viggi är halt igen (om hon egentligen ens var bra). Det är inte mycket men det är ju där och idag var hon varm på vänster kota, inte jättevarm men lite, säkert en lätt vrickning igen, eller jag har ingen aning, kanske något helt annat... 
 
Jag har i princip redan gett upp på den här säsongen nu, känner att det ändå inte kommer att gå så himla av och på som hon varit nu. Sedan är det tråkigt för jag hade velat köra på hela våren och ge henne ett ordentligt break på sommarn, ett riktigt lov. Men det kanske hon får ändå, just nu känner jag mest för att släppa ut henne ett halvår på en lösdrift och ta in henne till hösten och börja om... 
 
Jag kommer nog inte åka på återbesöket på tisdag, jag kommer förmodligen att låta henne gå i en "lagom" stor hage (om det går) ensam och skritta ut henne 30-40 min varje dag så hon får röra på sig men inget mer. Är hon halt om två veckor kommer jag antingen behandla henne för Stefan först och se, eller åka till en bra veteinär med gott rykte och kolla upp henne ordentligt. Om hon inte är halt om två veckor så är ju det super och då är det väl bara att börja jogga, jag kommer ta det väldigt lugnt och mest fokusera på att få henne stark. Vi kommer komma två år efter rent utbildningsmässigt i hoppningen men nu får det vara så, när hon blir äldre kanske hon lugnar ner sig och håller sig skadefri men just nu känner jag att jag bara vill bygga upp en stark häst och släpper allt vad tävling heter ett bra tag för om vi inte har det som mål slipper jag bli så himla, jäklans besviken när det aldrig håller. Det är det roligaste jag vet och vi har ju gjort stora framsteg och hon är jättefin på banorna, men eftersom det inte håller däremellan så får jag ju tänka om ett tag. Det är väl detta som är att ha unghäst, allt går i vågor och mina vågor är bara lite större...
 
Som jag sagt ungefär hundra gånger så är Viggson min enda fokus, vilket gör det väldigt jobbigt när jag lägger mer och mer tid och pengar på henne och är där dygnet runt typ och fixar och motionerar. Jag älskar det och henne mest av allt, är motiverad till tusen och gör verkligen allt jag kan för att min häst ska få de bästa förutsättningarna. Men någonstans börjar jag ju snart att tvivla på mig själv faktiskt, alla säger att man är duktig och ambitiös och sätter hästen först – men varför funkar det för andra men inte för mig? 
 
Sedan kommer sommaren nu och fler och fler grillar med pojkvännen, hänger med familjen, promenerar med hunden osv osv osv .... Allt saker som jag inte gör, ja jag varnade för bitterinlägg!! Jag saknar min familj ofta, ta en fika med mormor och morfar, grilla hemma, ta en promenad med mamma, det där vardagsgrejerna. Och jag älskar mitt liv här det gör jag verkligen, och alla vänner jag känner här som är fantastiska. Men någonstans så har alla ändå sitt, de har sambo och massa planer, vissa med mig andra inte, och jag har bara mig... 
 
Det märks bara nu så extra tydligt när det varit så himla upp och ner med Viggi att jag lixom saknar många stora saker, för när hon faller är det tyst. Jag verkligen längtar ihjäl mig efter en hund som kan vara med mig och fylla lite tomrum hemma. Längtar efter någon att käka middag med, skratta efterblivet åt tråkiga skämt med och vakna upp bredvid. Men allt det är saker som inte händer med en fingerknäppning, det måste vara rätt tid och det måste hända när det händer. 
 
Dessutom vet jag ju inte vad jag vill med mitt liv, vad jag vill jobba inom och det är jobbigt när man är mig. För jag tänker för mycket och gillar att ha saker planerade, veta vad som kommer och ha mål och något att jobba mot, när det inte finns blir jag lätt stressad, och nu finns det inget mål för mitt liv – ja, tänkt den stressen! 
 
Jaja, väldigt rörigt och väldigt konstigt inlägg detta, bittert, tragiskt och inte alls särskilt roligt. Hoppas egentligen att ingen faktiskt läser skiten hela vägen hit ner... Framför allt inte mormor och mamma, men ni behöver inte oroa er, jag mår fint, hästen lever och "allt har sin tid" som är ett ordspråk jag hört och upprepat ofta. Det är ändå skönt att bara skriva av sig lite, inte bara lägga ut massa glada bilder för det är ganska mycker som inte är glatt som rör sig i min hjärna också tyvärr. Jag måste bara nollställa mig – igen – och sätta upp nya mål och hitta nya saker att fokusera på lite, få tankara på bra saker. Jag är bara en väldigt övertänkande person som inte borde berätta om allt som rör sig i min hjärna för då låser väl någon in mig. Grubbla och reflektera för att förhoppnignsvis vakna upp och inte ens komma ihåg att jag skrivit detta...

#1 - - Linn :

Vi får nog prata igenom allt imorgon och sätta upp en plan för er. Annars är det lätt att man gräver ner sig i ett hål och ser ingen utväg. Vi löser detta, du är välkommen till mig när som helst och även på sleepovers så kan vi skratta åt meningslösa skämt och du kan vakna upp bredvid mig. Petter behöver rastas så ta honom på en promenad. Din familj är inte så långt bort, du får åka dit och familjemysa oftare så tar jag hand om miss V. ❤️ Och ja, jag läste såklart allt.

#2 - - Inez:

Jag är så innerligt glad att du har denna gåva att kunna skriva av dig. Det är en tillgång.
Hjärtekram till dig. 💜☀️