Very messy indeed

Jag har preciiiis skickat in min sista hemtenta någonsin nu (på det här programmet iaf), YEEEEY!! 7995 tecken fick jag ihop (8000 var maxgränsen, well done Mathilda) mest ordskit där jag babblar om livets problem haha, men väl värt ett G hoppas jag iaf ;) Nu väntar bara den stora slutrapporten som är det sista som står emellan mig och examen!!! gaah! 
 
Viggi fortsätter att bocka, eller snarare kicksparka, sig igenom ridpassen. Tur för henne att hon är vääääldigt duktig och mjuk och fin fortfarande så jag står ut med henne. Men det är väl lite extra energi som kommer ut eftersom hon fortfarande går på liten hage och hatar livet, stackarn ;) 
 
Annars tänkte jag berätta att jag antagligen (typ helt säkert) kommer att bli inneboende i sommar med min gamla klasskompis från gymnasiet haha! Har inte träffats på fyra år typ och hängde inte så mycket under gymnasiet, men jag vet ju vem det är och att det inte är en galen främling lixom vilket känns som huvudsaken ;) Ju mer jag tänker på det desto mer rätt känns det för mig. Skulle jag verkligen inte funka med att bo med någon (vilket jag alltid funkat med innan iofs) så är det inte svårare än att lösa nytt boende då... Men jag tror verkligen att det kommer bli bra, jag saknar ju ofta att ha sällkap i soffan på källarna när man kollar på någon dålig serie (har ju inte ens en soffa iofs..). Sedan har jag länge längtat efter att bo större och typ kunna ta mer än två steg innan jag gått igenom lägenheten haha. Ha ett ordentligt kök, en diskmaskin och två balkonger gör ju inte saken sämre ;D Det finns så himla många fina treor de hyr ut i Halmstad som är perfekt att dela på, men då måste man ju ha någon att dela det med också, lite dyrt annanrs. Men nu blir det att bli sambo istället i en jättestor trea mitt i stan och som sagt så känns det toppen!!
 
Jag behöver en förändring snart, känns som att jag stampar i samma spår och bara känslan att känna att man inte är ensam längtar jag efter. Dessutom har hon hund vilket jag älskar, längtar ju som jag tjatat länge om efter en egen hund! Ibland känns det som att jag bara är en stand-in i andras liv, någon som är kul att hänga med ibland och jag finns ju alltid där när någon behvöver hjälp, ställer alltid upp (precis som de alltid skulle ställa upp för mig). Men samtidigt så har de alla sitt, visst har jag också det men, ja, svårt att förklara...(emo-perioden keeps on going) Ja jag ska inte gå in på detta för mkt haha! Summa av kademumma, kul att bli inneboende :D 
 

We flow like the river...

Nej vi flyter inte direkt som floden och inget är effortless.
 
Varning: Detta är ett deppinlägg, läs på egen risk / hängiven bitterf****a.
 
Kan ju börja med att Viggi är halt igen (om hon egentligen ens var bra). Det är inte mycket men det är ju där och idag var hon varm på vänster kota, inte jättevarm men lite, säkert en lätt vrickning igen, eller jag har ingen aning, kanske något helt annat... 
 
Jag har i princip redan gett upp på den här säsongen nu, känner att det ändå inte kommer att gå så himla av och på som hon varit nu. Sedan är det tråkigt för jag hade velat köra på hela våren och ge henne ett ordentligt break på sommarn, ett riktigt lov. Men det kanske hon får ändå, just nu känner jag mest för att släppa ut henne ett halvår på en lösdrift och ta in henne till hösten och börja om... 
 
Jag kommer nog inte åka på återbesöket på tisdag, jag kommer förmodligen att låta henne gå i en "lagom" stor hage (om det går) ensam och skritta ut henne 30-40 min varje dag så hon får röra på sig men inget mer. Är hon halt om två veckor kommer jag antingen behandla henne för Stefan först och se, eller åka till en bra veteinär med gott rykte och kolla upp henne ordentligt. Om hon inte är halt om två veckor så är ju det super och då är det väl bara att börja jogga, jag kommer ta det väldigt lugnt och mest fokusera på att få henne stark. Vi kommer komma två år efter rent utbildningsmässigt i hoppningen men nu får det vara så, när hon blir äldre kanske hon lugnar ner sig och håller sig skadefri men just nu känner jag att jag bara vill bygga upp en stark häst och släpper allt vad tävling heter ett bra tag för om vi inte har det som mål slipper jag bli så himla, jäklans besviken när det aldrig håller. Det är det roligaste jag vet och vi har ju gjort stora framsteg och hon är jättefin på banorna, men eftersom det inte håller däremellan så får jag ju tänka om ett tag. Det är väl detta som är att ha unghäst, allt går i vågor och mina vågor är bara lite större...
 
Som jag sagt ungefär hundra gånger så är Viggson min enda fokus, vilket gör det väldigt jobbigt när jag lägger mer och mer tid och pengar på henne och är där dygnet runt typ och fixar och motionerar. Jag älskar det och henne mest av allt, är motiverad till tusen och gör verkligen allt jag kan för att min häst ska få de bästa förutsättningarna. Men någonstans börjar jag ju snart att tvivla på mig själv faktiskt, alla säger att man är duktig och ambitiös och sätter hästen först – men varför funkar det för andra men inte för mig? 
 
Sedan kommer sommaren nu och fler och fler grillar med pojkvännen, hänger med familjen, promenerar med hunden osv osv osv .... Allt saker som jag inte gör, ja jag varnade för bitterinlägg!! Jag saknar min familj ofta, ta en fika med mormor och morfar, grilla hemma, ta en promenad med mamma, det där vardagsgrejerna. Och jag älskar mitt liv här det gör jag verkligen, och alla vänner jag känner här som är fantastiska. Men någonstans så har alla ändå sitt, de har sambo och massa planer, vissa med mig andra inte, och jag har bara mig... 
 
Det märks bara nu så extra tydligt när det varit så himla upp och ner med Viggi att jag lixom saknar många stora saker, för när hon faller är det tyst. Jag verkligen längtar ihjäl mig efter en hund som kan vara med mig och fylla lite tomrum hemma. Längtar efter någon att käka middag med, skratta efterblivet åt tråkiga skämt med och vakna upp bredvid. Men allt det är saker som inte händer med en fingerknäppning, det måste vara rätt tid och det måste hända när det händer. 
 
Dessutom vet jag ju inte vad jag vill med mitt liv, vad jag vill jobba inom och det är jobbigt när man är mig. För jag tänker för mycket och gillar att ha saker planerade, veta vad som kommer och ha mål och något att jobba mot, när det inte finns blir jag lätt stressad, och nu finns det inget mål för mitt liv – ja, tänkt den stressen! 
 
Jaja, väldigt rörigt och väldigt konstigt inlägg detta, bittert, tragiskt och inte alls särskilt roligt. Hoppas egentligen att ingen faktiskt läser skiten hela vägen hit ner... Framför allt inte mormor och mamma, men ni behöver inte oroa er, jag mår fint, hästen lever och "allt har sin tid" som är ett ordspråk jag hört och upprepat ofta. Det är ändå skönt att bara skriva av sig lite, inte bara lägga ut massa glada bilder för det är ganska mycker som inte är glatt som rör sig i min hjärna också tyvärr. Jag måste bara nollställa mig – igen – och sätta upp nya mål och hitta nya saker att fokusera på lite, få tankara på bra saker. Jag är bara en väldigt övertänkande person som inte borde berätta om allt som rör sig i min hjärna för då låser väl någon in mig. Grubbla och reflektera för att förhoppnignsvis vakna upp och inte ens komma ihåg att jag skrivit detta...

Att trivas

Jag har alltid prioriterat att Viggi ska ha det bästa som finns och att hon ska trivas med livet och ha en bra miljö. På stallet där vi står nu så har hon det, hon har ett fönster att kolla ut i, hon har en jättestor hage, hon har bästa hagkompisar och ett fint ridhus att ridas i med okej ridvägar runtomkring. Sedan finns det ingen uteridbanan vilket jag saknat mycket den sista tiden, men man kan inte få allt så man får välja vad det är som är viktigt för en själv och hästen.
 
Dock är det ju just det att jag måste se vad som är viktigt för mig också, vad som gör att jag själv trivs i ett stall. Och den största delen är ju att jag vet att skrutten trivs, men också att jag älskar att hänga i stallet och prata med stallpolarna och skoja och så vidare. Att jag under hela hösten försökt tränga undan känslan av att vara ovälkommen av ägaren, att jag håller inne på helt normala frågor för att inte uppfattas som jobbig, att jag alltid försöker vända mig ut och in för att allt ska vara perfekt för att då blir man förhoppningsvis inte pikad om något eller får en nedlåtande kommentar och att jag kan andas ut när denne lämnar gården för då är allt underbart och lekande lätt. Att en endaste person kan få en att vilja ta sitt pick och pack och dra trots att allt annant och alla andra är supertrevliga och bra på alla sätt är ju egentligen helt sjukt. Men det visar ju bara på hur mycket en person faktiskt kan ställa till med om den vill...
 
Jag har alltid sett mig, och ser mig fortfarande, som en glad och hjälpsam tjej. Jag ställer alltid upp när jag kan oavsett när det är, jag tar väl hand om min häst och jag sköter mig och mina uppgifter. När man då känner att detta inte räcker, att det ändå inte går att bli uppskattad och att allt man gör ändå på något sjukt sätt vänds emot en, när saker som inte är eller borde vara ett problem görs till ett jätteproblem, nej då är det ju något som inte är okej... 
 
Eftersom problemet upplevs av fler än mig så känner jag ju lite tröst i det, att det nog kanske inte är mig det är fel på ändå eftersom jag aldrig upplevt något liknande på något ställe innan. Och att tidigare personer föklarat samma problem visar ju på att – nej det blir inte bättre! 
 
Så därför har jag och Linsan faktiskt bestämt oss för att säga upp boxplatsen och flytta djuren till ett stall där känslan förhoppningsvis är bättre. Två månader sedan bär det av helt enkelt, 1 juni, och det känns verkligen som att en sten lättat från mitt hjärta nu. Det är så otroligt skönt också att vi flyttar tillsammans, så vi har varandra och hästarna också!
 
Jag prioriterar Viggi först alla dagar i veckan, men någonstans är det ju så att jag spenderar större delen av min fritid i stallet och då måste jag känna att jag är välkommen, uppskattad och känner att jag vill spendera tid där. Att anläggningen nu är det jag vill ha i ett stall väger ju inte upp tillräckligt längre, bägaren rann över, och det finns andra ställen som har andra bra fördelar också. Och stora hagar, bra ridvägar och hästkompis är något jag faktiskt kan ge min häst på andra ställen. Det handlar om vad man väljer att prioritera och idag valde jag att prioritera mig för att jag ska kunna och vilja prioritera min skrutt! 
 
Visa fler inlägg