Mathilda Nygårds

 

Jag skrittade ut idag, ensam, barbacka med hackamore på en häst laddad som en atombomb och kände mig glad i solen. För det första kan jag glatt meddela att vi klarade oss genom hela skogsturen utan några större missöden, 20 meter från stallet explderade en del av bomben med jag klamrade mig fast så hårt att jag drog av en tjock bit av manen haha, men mig blev hon icke av med ;) Det bästa med en häst som är så gräskåt som Viggi är också att när jag sitter där barbacka och känner på mig att nej, nu exploderar hon snart, då släpper jag tyglarna och hon letar upp en bra grästuva snabbare än hundarna ute i spåren springer efter en hare. Bästa sättet att distrahera henne helt klart! 

 

I alla fall så stannade vi mitt i skogen för en liten matpaus (och ja Linn, hon stanna flera gånger på vägen dessutom och åt, sorry ma friend vi ska bli bättre). Men när vi stannade där i en glänta och jag satt och solade lite på ryggen medan hon käkade gräs som om livet hängde på det, så slog det mig igen hur mycket jag älskar den häst hästen, helt sjukt, helt galet och alldeles för mycket älskar jag henne. Jag kan lixom sitta och skratta åt hennes upptåg på vägen och ha långa diskussioner om livet (tyvärr inte så mycket tips och råd tillbaka dock) och jag kan vara stolt när hon gör något som jag vet att det är jag som lärt henne. Hon kanske aldrig blir den stjärna jag hoppas på men hon kommer ändå vara den jag älskar mest av allt och så långt vi kommer kommer alltid att vara tillräckligt för mig!! 

 

En lite töntig kärleksförklaring till min underbara (men just nu lite psyksjuka) häst! She´s ma star and she´s the best there is!!